1989: Romano Trajo öppnar för att arbeta med romska barn på Norra fäladen, men snabbt blir det en populär plats för ungdomar och barn från flera olika ställen som bor på norr. Romano Trajo blir allt mer en viktig mötesplats för de som i dess närhet (både unga och gamla och romer och andra) på samma sätt som till exempel Hyresfästföreningens lokal på St Hans.
2007: När politiker och rektorer försöker mygla fram en nedläggning av fritidsgården utbryter en strejk och personalen protesterar högljutt. De
får stöd av olika socialistiska grupper, bland annat Vänsterpartiet. Demonstrationer organiseras, men politikerna lyssnar inte. Fritidshemmet drivs under en kort tid vidare ideellt av facket SAC när politikerna försökte stänga det, vilket tvingar dom att tillfälligt dra tillbaka beslutet.
2009: April. Politikerna tar beslut om nedläggning trots protester och demonstration från boende på Fäladen. Fritidset läggs ner i början av sommaren, men som ni säkert vet fortsätter barn och ungdomar att använda lokalen så gått de kan – inte minst lekplatsen utanför. Efter flera demonstrationer mot nedläggningen och protester mot att lokalen lämnas tom när den behövs som mest – under sommaren när skolan är stängd – börjar det talas om att driva fritidset vidare utan kommunens hjälp. En grillfest för Romano Trajo och nedskärningar hålls av Ungsyndikalisterna (SUF) och Virvelvinden – 70 personer kommer och blir bjuda på mat och diskussion. Flera människor som jobbar med barn och ungdomar och är kritiska till politikernas sätt att hanterar frågan involveras i projektet.
När kommunen annonserar att de tänker genomföra rekordstora nedskärningar under 2010, och samtidigt ösa pengar över marknadsföringsprojektet ”Kulturhuvudstadsåret 2014” bestäms det att något måste göras! Om vi inte börjar göra motstånd nu kommer de områden i Lund där det inte bor en massa rika människor få stå för alla nedskärningarna och de finare områdena komma undan. Ska det skäras ner ska det skäras ner lika för alla! Vi som inte bor i fina villaområden ska inte stå för notan!
Lördagen den 15 augusti öppnas Romano Trajo upp igen. En blandning av erfarna husockupanter, hantverkare som vill börja fixa huset, förskollärare och folk som bara vill hjälpa till från såväl Fäladen som resten av Lund samlas. Barn släpps in och blir bjudna på mellanmål. Det har inte varit så mycket barn på Romano Trajo på länge. Trots mycket liv i luckan börjar saker och ting kännas hemtrevligt, och diskussioner om de delar av lokalen som är sönder börjar föras. Ca 10 husockupanter sover över för att förhindra att lokalen stängs ner eller vandaliseras.
Under söndagen den 16:e augusti genomförs olika aktiviteter. Barn och ungdomar från hela Fäladen strömmar till. Ett plank man får testa att måla med sprayfärg på byggs, det spelas kula, mellanmål serveras. Måndagen är även full av liv. Det är fortfarande väldigt mycket folk på Romano Trajo. Kvällen avslutas med att filmen Matrix visas för de lite äldre. 10 personer övernattar i lokalen.
Ett tiotal poliser stormar fritidsgården tidigt på morgonen tisdagen den 18 augusti. Med dragna pistoler smyger de in till de huvudsakligen sovande ockupanterna ovetande om det finns barn som kan traumatiseras för livet av maskerade och beväpnade poliser. Som tur är, är alla ockupanter som sovit över lite äldre. På stationen pratar polisen med varandra om det var ”synd” att det inte ”blev som på Rosengård”, alltså kravaller.
På eftermiddag upptäcker barnen att Romano Trajo är vräkt. De leker på lekplatsen och taket, och tar sig in genom fönster som varit sönder länge. Inget händer. Vid fem kommer en liten grupp ockupanter upp med affischer och flygblad och ska börja dela ut. Det blir diskussionen med de som redan är fritidsgården.
Polisen dyker sen upp. De misshandlar flera personer som klart och tydligt säger att de bara vill dela ut flygblad och inte vill bråka. Ingen person är då inne på Romano Trajo (ingen blev gripen där heller). Polisen brottar om kull en ockupant som vägrar flytta sig från gatan 50 meter från fritidshuset och använder pepparspray för att ”lugna” folksamlingen på ca 40 personer, varav många är barn. En åttaårig flicka får pepparspray i ögonen. Polisen lyckas samtidigt spraya sin civilklädda kollega.
Fler poliser anländer. Många poliser är maskerade. De vägrar prata med folk. En person grips för att ha vägrat flytta på sig, en annan för att
skrikit åt polisen. Malmöpiketen kommer. Sammanlagt är över 30 polisbilar på och runt Magistratsvägen. Polisen spärrar av flera kvarter. Fler folk strömmar till, men inte så mycket händer. Polisen fortsätter hela natten att stanna folk, det har skapats en belägringstämning på Maggan.
Vi tänker inte låta polisen göra så att Maggan eller Fäladen blir som på Rosengård där de stannar ungdomar hela tiden och tar varje chans att trakassera och till och med misshandla folk. Visst finns det vissa problem här ute, men det de flest av dom kan vi bäst lösa själva genom att prata med varandra och engagera oss tillsammans för gemensamma lösningar. Givetvis måste polisen kunna utföra vissa saker som gynnar oss som bor här, men att kalla in över 50 poliser för att snacka med ungdomar som leker på sin egen innergård och vill dela ut flygblad är helt vansinnigt!
Grundproblemet är att kommunen låter en bra lokal som fungerat som en mötesplats för många människor stå och förfalla. Vi vill rusta upp Romano Trajo och öppna den för hela Fäladen, men det får vi inte! Vi har försökt prata med politikerna, men de tycker att vår vardag och våra behov är ”trams”. Vi vill att alla tomma lokaler som finns i Lund ska komma till användning. Om de inte kan bli bostäder, för bostadsbristen är akut för många, så kan de användas på annat sätt. Romano Trajo funkade bra som ett fritids, oavsett vad de blåa politikerna säger, och det kan det göra igen.
Vi ger oss inte förrän Romano Trajo öppnar upp som en resurs för hela Fäladen, och förblir öppet. Vi tänker inte godta några politiska fintar av kommunen, vi tänker inte se på när de skär ner och förvandlar allmännytta till vinstdrivande företag. Vi tänker inte tiga när de kräver att nedskärningarna ska börja i våra kvarter och drabba oss hårdare än de rika områden där politikerna själva bor.
