Släpp inte kravet på sex timmars arbetsdag
Följande artikel är saxad från Intisbloggen. Författare är Internationalens ledarredaktion.
På 1970-talet växte kravet på sex timmars arbetsdag fram. Socialdemokratiska kvinnoförbundet förde till exempel fram det för första gången 1972. Inom fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen, vänstern och miljöpartiet har det också länge varit ett viktigt krav. Men nu tycks många vilja slå till reträtt. Det är mycket illa.
LO-ledningen fortsätter att tala om det som en långsiktig målsättning, men orealistisk just nu. Irene Wennemo från LO jämförde det i SvT:s Agenda den 16 mars med kravet på republik, det vill säga ett krav som finns med men aldrig kommer att genomföras.
Det finns dock fortfarande flera argument för sex timmars arbetsdag.
• På 1950-talet arbetade oftast en försörjare per familj 48 timmar i veckan. Idag lönearbetar föräldrarna i en familj ofta 70-75 timmar i veckan tillsammans. Mellan 1970 och 2000 ökade Sveriges BNP per invånare med drygt 60 procent. Trots detta arbetar vi mera per anställd igen. Årsarbetstiden per sysselsatt ökade under 1990-talet. En enormt höjd produktivitet borde ha kunnat omvandlas i mer fritid.
• Trots en lång period av högkonjunktur har vi en permanentad, och som det tycks accepterad, hög arbetslöshet. Tanken att bekämpa arbetslösheten genom att solidariskt dela på jobben och minska arbetstiden har inte förlorat i styrka.
• Tre av fyra som arbetar deltid är kvinnor. Det är en del av det system där kvinnor fortfarande är de som lägger ner mest tid på det obetalda arbetet med hem, barn och gamla. Om sex timmars arbetsdag blev norm i samhället skulle det kraftigt minska antalet deltidsanställda. Det skulle minska skillnaderna i lön mellan kvinnor och män och det skulle dessutom kunna bidra till ökad jämställdhet i hemmet.
• Pressen i arbetslivet ökar för dem som har jobb. Samtidigt drabbas många av stress, förslitning och utbrändhet. Utslagningen skulle minska, hälsan och välbefinnandet öka med arbetstidsförkortning. Det visar de begränsade experiment med sex timmars arbetsdag som genomförts.
Idag är det inte bara från kapitalets håll som röster höjs om att vi inte “har råd” med arbetstidsförkortning. LO säger att ”många arbetstimmar behövs för att räcka till alla andra behov”, och därför kan vi inte minska arbetstiden. Karin Svensson Smith i miljöpartiet menar på samma sätt att omställningen från fossila bränslen kräver sådana investeringar i järnvägar och vindkraft att vi inte har råd med en generell arbetstidsförkortning.
De som säger att ”vi inte har råd” tycks alltid bortse från de direkta och indirekta kostnaderna för arbetslösheten liksom de ökade skatteintäkter som en ökning av antalet lönearbetande skulle ge. Men framförallt tycks de inte ens kunna tänka tanken att det är möjligt att kraftigt omfördela samhällets resurser. Om de istället öppet sade att de inte vill eller vågar mobilisera för att utmana de rika och det nuvarande ekonomiska systemet så vore det ärligare.
Men hur ska vi då se på Svensson Smiths klimatargument? Den accelererande globala uppvärmningen som hotar livet på vår planet är naturligtvis en helt överordnad fråga i ett ekosocialistiskt program. Men står det i motsättning till en minskning av arbetsdagen?
De åtgärder som måste till för att bekämpa den globala uppvärmningen är verkligen inga småfrågor. Det handlar bland annat om att ersätta användningen av fossila bränslen med förnyelsebara energikällor, att kraftigt minska energislöseriet, att med ny teknik öka energieffektiviteten samt att radikalt förändra systemen för transporter av såväl varor som människor. Vi måste också radikalt omfördela jordens resurser mellan länder och mellan klasser utifrån tanken att alla har samma rätt till koldioxidutsläpp inom biosfärens gränser.
Men genomförandet av dessa åtgärder kan inte ske utan att bryta med det kapitalistiska systemets varuproduktion. Kapitalismens grundläggande drivkraft är att ständigt uppnå större vinster. Därför måste såväl mängden av nya varor som utnyttjandet av arbetskraften öka oavsett dess sociala nytta. Den massiva ökningen av ständigt nya varor förvärrar den globala miljökrisen. De mätningar av ekologiska fotavtryck för olika länder som gjorts visar att om alla länder skulle ha samma fotavtryck som Sverige så skulle vi behöva nästan fyra planeter för att få fram alla resurser och absorbera koldioxidutsläppen.
Vi ifrågasätter den kapitalistiska ”tillväxten” både vad gäller dess innehåll och omfång. Det är en exponentiell tillväxt – procent på procent – som hotar vår planet och därmed hela mänskligheten. Därför står inte kravet på minskad arbetstid i motsättning till kampen för att rädda planeten. Det är tvärtom en naturlig del av det ekosocialistiska programmet.
Andra bloggar om: Arbetstidsförkorting, Ekosocialism, Klimat, Feminism, Koldioxidutsläpp, Klimathot, LO, Samhälle, Politik
