Kosovo - imperialismens nya bas
Jag fick en fråga igår av en kompis om vad jag tycker om Kosovos nya självständighet. Jag tvekade lite och svarade att jag faktiskt inte hade någon aning.
Nu kanske det kan verka som en underlig fråga att få av en kompis, men jag är känd i bekantskapskretsen som en politiskt intresserad man med stora pretentioner och åsikter om allt. Så jag antar att det kändes naturligt att fråga mig. Men nu hade jag faktiskt inte hunnit bilda mig en uppfattning, och över huvud taget så tycker jag att “Jugoslavien-frågan” är för krånglig för att jag ska orka ge mig i kast med den. Men här nedan kommer en artikel i frågan som min partikamrat Peter Widén från Eskilstuna skrev för Internationalen.
//Trotten
I Internationalen nummer 8- 2008, finns en intervju med Malin Palm, fältkoordinator i Kosovo för organisationen Kvinna till Kvinna. Hon ställer sej uppenbarligen positiv till proklamerandet av den nya ”staten” Kosovo. Eftersom hon får stå oemotsagd och Internationalen dessutom på sin framsida hänvisar till intervjun med en Kosovo-albansk flagga och orden ”Glädje i Kosovo” kan läsaren få intrycket att Socialistiska Partiet också hälsar den nya staten med glädje. Så är det ju inte, skriver Peter Widén.
Låt mej först säga att jag tycker det är bra att Malin Palm intervjuas. Bland annat är det ju bra att veta var Kvinna till Kvinna står. Det måste också sägas att frågan ingalunda är enkel. I vårt parti har därför ganska naturligt olika bedömningar av hur den nationella frågan i före detta Jugoslavien kan behandlas funnits.
Det finns en myt som sprids bland borgerliga propagandister. Den går ut på att Tito-regimen genom hårt förtryck förhindrade de nationella motsättningarna som fanns att ta sig sina naturliga uttryck, och när de olika nationerna fick lite mer frihet kom dessa i dagen. Logiken i detta sätt att se på saken blir att jugoslavers naturliga livsstil är att skära halsen av varandra om farmor gick i en annan kyrka än grannens farmor. Har man den synen så blir etnisk rensning ett nödvändigt recept.
Förvisso har det i Jugoslavien liksom på alla håll i världen funnits nationella motsättningar och extrema nationaliströrelser. Under andra världskriget lät den ockuperande tyska nazismen organisera olika militärförband utifrån nationalistiska grunder. Ustasjarörelsen fick bilda sin kroatiska stat som gick till historien för sina folkmord på romer och serber.
Tito, själv kroat, hade att hantera detta. Man kan säga mycket om den socialistiska republiken Jugoslavien, men bör den inte hedras just för bedriften att med den historiska bakgrunden lyckas ta sig an den nationella frågan? Jag tycker i alla fall det.
Under 80-talet kom Jugoslavien att pressas ekonomiskt. Man kunde inte betala sina internationella lån, och de marknadsreformer och den politiska decentralisering och maktdelning mellan republikerna som landet genomfört kom efter Titos död att öka de centrifugala krafterna. Olika byråkratklickar i delrepublikerna gjorde kalkylen att deras makt kunde ökas om de inte behövde ta hänsyn till de andra. I de rikaste republikerna (Slovenien och Kroatien) kunde byråkraterna dessutom börja kalkylera med EU-medlemskap. Varför skulle man då ta hänsyn till de fattigare kusinerna (södra Serbien, Makedonien, till exempel)?
Under Tito-tiden åtnjöt albanerna i Kosovo långtgående nationella rättigheter. Delar av den serbiska befolkningen i Kosovo ansåg sig åsidosatta och till och med förtryckta. När Milosevic i slutet av 80-talet försökte medla i konflikten intog han till att börja med en traditionell Titoistisk ståndpunkt: ”Albanerna är våra bröder”. Men han kom att svänga. I situationen där de centrifugala krafterna stärktes och den gamla ideologin vittrade sönder, framstod för allt fler serbiska partibyråkrater nationalismen som den bas man kunde använda. Precis som kroatiska och slovenska byråkrater insett. Milosevic uppfann inte den serbiska nationalismen, inte heller var han dess värsta representant.
Långt därifrån. Kyrkan och olika nationalistiska rörelser hade lagt grunden. Men Milosevic lämnade titoismen och spelade ut det nationalistiska kortet.
Albanerna kom under det följande årtiondet att utsättas för vidriga övergrepp. Från serbiska nationalistiska paramilitärer och från delar av den serbiska statsapparaten. Albanska gerillaenheter (UCK) kom också att begå övergrepp mot serber i Kosovo.
Mot slutet av konflikten satte UCK sin tillit till hjälpen från imperialismen. Varje gång som en förhandlingsöppning syntes, genomförde man sina attacker för att hålla konflikten igång. För att nå sitt mål att rycka bort Kosovo från Jugoslavien behövde man imperialisternas bombstöd. Man fick bomberna och nu har man fått ”självständigheten”.
Varför stöder imperialisterna bildandet av den kosovoalbanska staten? När Malin Palm får frågan svarar hon: ”Vissa serber tror att det finns geopolitiska intressen från amerikanskt håll, men jag vet inte”. Jag tror nog att vi lugnt kan säga att sådana intressen finns. Men förhållandet mellan den kosovoalbanska nationalismen och USA och EU-imperialismen har inte varit självklart. I Daytonavtalet 1995 ignorerades den albanska frågan. Imperialismen tyckte då att Milosevic var en acceptabel förhandlingspartner och att det var framförallt lösningen av Bosnienfrågan som var av intresse. UCK har inte heller begränsat sitt sökande av allierade till USA och EU. Så sent som 2001 (efter Jugoslviens nederlag!) innehade egyptiern Mohammad Al-Zawahiri (bror till Ayman Al-Zawahiri, toppledare i Al-Qaida) en ledande roll i UCK. Al-Zawahiri ledde aktiviteter in i Makedonien för att få igång ett albanskt uppror också där.
Men imperialismens upptäckt av den albanska nationalismens användbarhet hade sin grund i att Jugoslavien (Serbien plus Montenegro) inte var tillräckligt lydigt och inte under imperialismens kontroll. Milosevic skulle demoniseras för att förbereda ett anfall, och den kosovoalbanska gerillan passade utmärkt som destabiliserande faktor. Jämför här Irak och Libyen. Saddam Hussein hade varit USA:s allierade och åtnjutit allt stöd i sina krig mot kurder och Iran. När han trampade imperialismen på tårna i Kuwait började demoniseringsprocessen. Med Kadaffi i Libyen är det tvärtom. När han böjde sig för imperialismen och lovade vara lydig avblåstes demoniseringsprocessen och Kadaffi är accepterad. Hans inrikespolitik är oförändrad, men under kontroll, och då är allt bra.
Kosovo rensades effektivt från romer och serber (förutom några serbiska enklaver). Malin Palms förhoppning att minoriteterna ska skyddas väl blir därför lite konstiga.
Genom att utropa ”staten” Kosovo river man till ordentligt i Balkans inflammerade sår. Det finns inget progressivt i det. Serberna kan med rätta hävda att omvärlden tar sig rätten att riva bort en del av deras land. När albaner i Pristina, Stockholm, Malmö och Eskilstuna åker omkring i bilkorteger viftande med amerikanska flaggor och skanderande ”Tack USA” så speglar det faktiskt det faktum att denna nya ”stat” finns därför att imperialismen beslutat det. Precis som Israel och kurdiska norra Irak får vi ett folk som bygger sin politiska existens på alliansen med imperialismen. EU kommer i själva verket att sköta Kosovo som kolonialt protektorat. Imperialismen har fått en bas. Den kosovoalbanska nationaliströrelsens ledare kommer att få tillgång till köttgrytorna. Hurra!
Borgarmedia: SvD, DN, SDS, PDK1, PDK2, HD
Andra bloggar om: Kosovo, Serbien, Milosevic, UCK,USA, Imperialism, Politik
