Mycket har jag blivit kallad under mina år som politiskt aktiv, men aldrig hippie. Nu ska jag dock, med anledning av att det är Alla hjärtans dag imorgon, utsätta mig för risken att få en hippiestämpel över mig. Nu ska jag nämligen skriva om kärlek.
Vad finns att skriva om kärlek då? Jag ska berätta lite om min flickvän, och om hur nära det var att vi aldrig hade träffats.
Den 7 Juni 2007 träffades ledarna för världens åtta rikaste länder i Rostock (egentligen i en mindre stad utanför Rostock, men jag kan inte stava till den stadens namn så jag skriver Rostock för enkelhetens skull. Det har ändå ingen betydelse för själva historien…) i nordöstra Tyskland. Tiotusentals aktivister samlades på stadens gator och hade lyckade demonstrationer i dagarna tre. Jag själv var dock inte där.
I över ett halvårs tid hade jag sett fram emot att resa till Tyskland och delta i protesterna. Jag hade pluggat på alla möjliga program och aktivisthandböcker som jag kunde hitta på nätet. Jag hade dessutom sparat ihop pengar, fått ett löfte om sovplats och snackat ihop mig med en partikamrat om att göra sällskap dit (för övrigt mannen bakom bloggen Svensson). Jag var alltså jävligt motiverad för att åka till Tyskland och ge G8-topparna på käften. Men ungefär en vecka innan det var dax att ge sig av så märkte jag något: jag hade inte lust längre!
Dels så var det naturligtvis en ekonomisk fråga. Det kanske inte var en så bra idé att bränna hela sommarkassan på en helg. Dessutom så fanns ju alltid risken att man skulle hamna mitt i ett upplopp. Jag är en ganska lugn och snäll person och att springa genom ett moln av tårgas och ducka för batongslag är ingenting för en liten låghalt tjockis som jag. Jag känner också att jag blivit lite för gammal för sådant, och växt ifrån den tiden då jag tyckte att kravaller och svarta blocket var så jävla häftigt.
Dessutom så kände jag helt enkelt bara att jag “inte hade lust”. Så jag lyfte efter en lång tids tvekan luren och ringde till min partikamrat och bloggarkollega och frågade om han inte kunde ge min båtbiljett till någon annan. Ja, jag har för mig att jag tom. drog en vit lögn om något tandläkarbesök (Anders, om du läser det här så får du ursäkta att jag inte var helt ärlig, men det kändes faktiskt rätt pinsamt att backa ur).
På Lördagen så följde jag rapporterna från protesterna i Rostock på nätet, och började lite smått ångra att jag inte åkte dit. Men gjort var gjort, och det var inte lönt att gråta över spilld mjölk. Istället så skulle jag gå på den lokala musikfestivalen Solkult med mina kompisar och se på lite härlig finstämd punk med Veckans Klubba och Snutjävel.
Väl på Solkult så träffade jag. genom en gemensam bekant den underbara människa som senare skulle komma att bli min flickvän. En liten blond finlands-svenska som var så otroligt vacker i band-t-shirt och palestinasjal. Vi kunde knappt slita ögonen från varandra den kvällen, och sen höll vi lite oskyldig kontakt över nätet i ett par veckor innan vi tillslut bestämde oss för att träffas över en liten fika. Och resten är historia som man brukar säga…
Idag har vi varit ett par i ganska exakt 7 månader, och det är mitt livs längsta förhållande hittills. Idag så är jag fortfarande precis lika kär och lycklig som jag var när vi precis hade träffats, och jag känner på mig att vi kommer få en lång och lycklig tid ihop.
Jag är alltså såhär i efterhand otroligt glad över att jag inte åkte till G8 i Rostock. Det hade säkert varit jätteroligt och utvecklande att delta i protesterna, men då hade jag aldrig fått träffa min älskade punkflicka och mitt liv hade varit mycket fattigare nu. Jag kan faktiskt inte föreställa mig hur mitt liv hade varit utan henne. Hade jag varit en sådan person som tror på new age-trams så hade jag säkert sagt att det var ödet som fick mig att inte åka till Tyskland.
Imorgon så kommer det inte komma något nytt inlägg här på bloggen, för imorgon är det alla hjärtans dag och då tänker jag ägna mig helt åt min älskade flickvän.
//Trotten
Min flickväns blogg: Mumintrollet
Tags: Övrigt by trotten
6 Comments »
