Välgörenhet - ett nöje för överklassen?
Jag och min flickvän hade alldeles precis en diskussion om välgörenhet. Och jag tänkte att jag kanske skulle utveckla mina tankar om det hela här.
Det har varit mycket prat om välgörenhet på sistone, och det verkar vara någon sorts välgörenhetstrend i samhället som kommit hit från USA. Om detta kan man ha många åsikter. Själv så är jag inte odelat positiv. Välgörenhet är, och har historiskt alltid varit, framför allt överklassens sätt att dämpa sitt dåliga samvete.
Microsofts ägare Bill Gates är världens rikaste man. Och en av dom mest givmilda. Men välgörenhetsrekordet innehas av tvåan på listan, Warren Buffet, som enligt egen utsago skänker bort 80 procent av sin förmögenhet, vilket motsvarar drygt 200 miljarder kronor. Och visst, dom 200 miljarderna gör säkert nytta. Men i det stora perspektivet så förändrar det ingenting.Självklart så är det bättre att överklassen skänker några procent av sina väldiga förmögenheter till världens behövande än att dom inte gör det. Men det bästa dom rika kan göra för världens behövande är en åtgärd som är så radikal och slutgiltig så att dom själva inte frivilligt skulle gå med på det.
Kapitalismen, det system som tillåter att 80% av världens tillgångar kontrolleras av en liten minoritet av världens befolkning, finns fortfarande kvar, och så länge vi har en världsordning som bygger på det råa vinstintresset kommer det finnas snuskigt rika och hopplöst fattiga människor. Det vi istället måste göra är att ställa om produktionen till att uppfylla våra, alla människors, behov snarare än att generera profit åt en liten grupp rika.
Alliansfritt Sverige skriver om sjukförsäkringar, Svensson har blivit utsedd till veckans blogg (grattis till det), och på Intisbloggen kan vi läsa om kapitalismen.
//Trotten
Borgarmedia: DN1, DN2, DN3, DN4, DI, KvP, AB
Andra bloggar om: Välgörenhet, Filantropi, Insamlingar, Stödgala, Överklassen, Rika, Fattiga, Fattigdom, Kapitalism





Sura människor anklagar Gates för att ha blivit superrik på att sälja ständigt kraschande datorprogram samtidigt som han har knuffat undan bättre varor hos andra konkurrenter. Så lite borde han väl ge tillbaka … . Fast allvarligt talat: rika människors välgörenhet kan aldrig ge den stabilitet i det sociala skyddsnätet som offentligt administrerade system ger. Och en aspekt till: det här luktar u-hjälp. Som när rika länder skinnar fattiga länder på jättelika rikedomar, och sedan storsint skickar tillbaka några småslantar som “hjälp”. Hade man slutat plundra hade det inte behövts så mycket hjälp. Om inte företagen försökte att skinna anställda, konsumenter och andra skulle behovet av välgörenhet krympa ordentligt.
Välgörenhet är såklart inte någon lösning på något, i vart fall inte långsiktigt. Och visst är det överklassens nöje, även om det i sverige idag också är något medelklassen ägnar sig åt. Det är klart det handlar om att dämpa det dåliga samvetet. Det är klart att det är samhälleliga förändringar som är den enda egentliga lösningen.
Men, så finns det ju bistånd. Och visst handlar det om att rika länder ger till fattiga. En del av det är förvisso katastrofstöd och annat som ger hjälp kortsiktigt. Men nu för tiden är mycket av det partistöd, fackstöd, stöd till kvinnoorganisationer med flera som ju jobbar för de här samhälleliga förändringarna. Inte tvingar det på ett folk i ett land utan stöttar de rörelser som finns. Den här typen av bistånd bör, som jag ser det, främst finansieras med skattepengar. Så är det också i Sverige idag, men det håller på att förändras. Organisationer som jobbar på det här sättet, tex Palmecentret och Forum Syd, får allt mindre pengar och blir därmed beroende av just gåvor, vilket ju i praktiken är välgörenhet. Trots att jag inte gillar utvecklingen tvingas man ju då, om man tror på och vill ha kvar befintlig verksamhet, att börja tänka fundraising och välgörenhet. För bistånd och samhälleliga förändringar kan ju faktiskt gå hand i hand.
Det bär emot. Men det är där vi befinner oss.
[...] jag tidigare skrivit så är välgörenhet ingenting annat än den övergödda överklassens sätt att dämpa sitt [...]