Elchockspistoler dödar
Människor som söker sig till polisen är ofta människor av typen som man inte borde låta vistas ute på gator och torg öht. Att många poliser saknar vare sig samvete eller impulskontroll blir tydligt om man tittar igenom statistiken som finns över anmälda övergrepp från snutens sida.
Det har länge varit tal om att man ska utrusta dessa dårar med elchockspistoler som ett “mellanting” mellan batong och pistol. “För en elpistol får stopp på vem som helst men man dör inte av den” typ. Då kan det vara intressant att läsa om det senaste som hände i Kanada; En 40-årig man hade just anlänt till Kanada när han fick någon sorts sammanbrott redan på flygplatsen och blev hotfull. Helt uppenbart alltså att han behövde lugnas ner. Men flygplatspolisen valde att ta den enkla vägen och ge honom en stöt med elpistolerna. Två stötar. Killen dog redan i ambulansen på väg därifrån.
Det tycker jag bevisar att elchockspistoler inte alls är något alternativ till batonger. Och att dessutom utrusta Sveriges Kling-och-Klang-poliser med det vore som att be om fler döda epileptiker och personer med medfött hjärtfel.
//Trotten
Borgarmedia: Afonbladet
Andra bloggar om: Polisen,Elpistol, Övervåld, Polisvåld,Kanada
Visst finns det poliser som man undrar hur de kunde komma igenom alla prov och gallringar. Tänker på den amerikanska polis som dödade människor på en fest.
MEN att det ska vara många poliser som saknar vett håller jag inte med om. Som i alla yrken finns kommer det finnas något rötägg som förstör för alla andra. Och visst har det varit mkt om överaggerande. Våld löser inget och har aldrig gjort.
MEN jag har vänner som är poliser eller söker till polishögskolan. Det är tjejer och killar som jag hålla varmt om. Så jag tycker att du ska även läsa artiklarna om polisens arbete ute i sverige, deras arbete med samhället osv.
Så jag håller med dig till en viss del.
Ja alltså, jag skrev ju inte att ALLA poliser är psykopater som borde sitta på dårhus. Bara att VISSA är det. Finns en del bra snutar ändå.//Trotten
Jag tror inte att det i första hand handlar om impulsiva poliser som saknar empati. Det är snarare så att all denna hets om terrorister som vill spränga flygplan och allmäna utymmen är boven. Vi har blivit så himla uppskrämda, att så fort någon beter sig avvikande så tror vi att personen är ett hot mot vår säkerhet.
Polisens vapen bör egentligen enbart finnas till hands för att polisen ska kunna ha kontroll över besvärliga situationer. Den svenska poliskåren har börjat använda en ny typ av kula som splittras då den träffat målet. Den gör betydligt större skador än den tidigare, och kan lättare döda en träffad människa. Det är egentligen helt sjukt, en vanlig kula bör ju räcka för att få stopp på en misstänkt brottsling.
Vill bara tippsa om denna sida.
Har träffat Michael många gånger och han vittnar mot den kår som han troget tjänat i över 20 år.
http://www.michaellundh.se/
Detta vittnar om att det finns skit i maskineriet!
“Michael Lundh var känd som en av hårdingarna inom piketen vid Norrmalmspolisen i Stockholm.
“Vi betraktade buset som sopor och använde ofta alldeles för mycket våld. Jag var förblindad av grupptrycket och av den brutala poliskultur jag skolades in i.”
Under sina första nio tjänsteår blev Michael Lundh anmäld för övervåld, kränkningar eller tjänstefel tolv gånger. Men han åkte aldrig dit.
- Jag borde ha blivit anmäld flera hundra gånger. Jag gjorde mig skyldig till misshandel, olaga frihetsberövande och osant intygande gång på gång. Det var så jag och många andra inom Norrmalmspolisen jobbade. Om vi hade blivit dömda för alla övergrepp - då hade vi fått sitta i fängelse i många år!
De stora ämnena var straffrätt och ordningspolistjänst. Poliseleverna drillades i att alltid ha lagstöd för varje tänkbar tjänsteåtgärd; uppgiften var att skydda, hjälpa och ställa till rätta.
- Men de praktiska övningarna leddes av instruktörer från Norrmalmspolisen, och de talade nedlåtande om “buset”, kallade oss “kungens pojkar” och lät oss förstå att vi stod över andra i samhället. En av dem sade åt oss att vända på batongen, för på så vis skulle vi få bättre effekt mot buset, berättar Michael Lundh.
Han sög i sig de tuffa instruktörernas elitistiska vi-och-dom-tänkande. Polisernas värld blev den enda som existerade för honom. Han umgicks enbart med andra poliselever, och drömmen var att få jobba inom piketen på Norrmalm.
- Jag gömde mitt jag i en polisgestalt. Jag snaggade håret och var till hundra procent polis. När jag gick på krogen hade jag polisens emblem på bältet, på slipsnålen och på manschettknapparna.
Michael Lundh var läraktig; som godkänd polis blev han faktiskt värvad just till piketen på Norrmalm. Han kom att tillhöra B-turen,
ett arbetslag som var beryktat för sin hårdhet och sin machoanda. Många byggde muskler på fritiden, och de kvinnliga kollegerna kallades attrapper.
Under ett av sina första arbetspass på Sergels torg blev han förevisad det så kallade avvisiteringsrummet vid T-Centralen Norra. Där hade en man nyligen fått mjälten spräckt i närkontakt med polisen; det var där man “spöade buset”, enligt den polisjargong som nu kom att tillhöra Michael Lundhs vardag.
En av kollegerna erbjöd sig att demonstrera hur ett “trumsolo” gick till.
- Han hämtade en narkoman som stod och hängde i biljetthallen och tog in honom för kroppsvisitation. Mannen fick klä av sig och sära på sina skinkor för att visa att han inte hade “stoppat upp något där”. Sedan började kollegan slå honom på hans mjukdelar med batongen, och han slog hårt. “Det här är ett trumsolo!” sade han.
Michael Lundh föll in i mönstret. Han började visitera människor utan att ha stöd för detta i lagen, och han var hårdhänt.
- Jag blev snabbt både cynisk och avtrubbad. Jag skolades in i ett föraktfullt och våldsamt beteende, och det skedde med chefernas tysta stöd.
“Samhället daltar med buset”, så lät det när B-turen tog en fika.
- Vi tog oss rätt att på egen hand straffa dem vi uppfattade som kriminella. Vi utgick bara från att de var skyldiga och verkställde straffet direkt. De var sopor som skulle rensas bort från samhällskroppen, och vi var renhållningsarbetarna.
Den “buse” som inte genast lydde och var underdånig blev utsatt för “polisiering”:
- Vi tog vi in honom i bussen eller avvisiteringsrummet, och där stressade vi honom med kränkande förolämpningar så att han skulle bli förbannad. Ibland gav man killen ett snabbt knytnävsslag i mellangärdet eller slog honom med batongen på mjukdelarna. Även om han inte var märkbart berusad kunde vi sy in honom över natten för fylla. Och när vi kom till arresten klädde vi av honom, ofta utan lagstöd, bara för att förnedra honom. Vi hittade alltid något svepskäl.
En gång gick hela piketen in i en bokhandel, på led, i marschkängor. Var och en köpte ett exemplar av boken “Tredje rikets uppgång och fall”.
- Ordet rasister är för starkt, säger Michael Lundh. Men min tid i piketen gav mig starka fördomar om invandrare. Vi såg dem som lägre stående människor som ständigt gjorde sig skyldiga till lagbrott. De sociala faktorerna bakom statistiken diskuterade vi aldrig. Den som ville göra det blev föraktad och kallad “sossepolis”.
Att anmäla en kollega för övervåld eller kränkningar - det var fullständigt otänkbart.
- Vi lärde oss snabbt konsten att skriva oss fria, berättar Michael Lundh. Vi anpassade alltså våra rapporter efter vad lagarna krävde. Sanningen var mindre viktig. Om någon blev anmäld, då snackade vi ihop oss och lade fram en samstämmig men falsk historia. Jag - och många med mig - ljög inför internutredarna och vittnade falskt inför domstolen. Det var rutin.
Vändningen kom när Michael Lundh hade blivit pappa.
Tillsammans med en kollega sökte han närkontakt med kriminella ungdomsgäng från socialt belastade förorter, åkte på läger med killarna, försökte förstå hur de tänkte - och kände igen sig.
- Jag såg samma mekanismer i de där gängen som i polispiketen. Killarna såg upp till den tuffa ledaren, ingen vågade sticka ut och gruppens regler var viktigare än landets lagar.
Under slutet av 1990-talet utvecklades Michael Lundh till en allt mer känd och oppositionellt sinnad “sossepolis”. Han hade täta kontakter med invandrarorganisationerna, han värvades till regeringens ungdomsdelegation och hävdade offentligt att polisledningen använde sina resurser fel.
I december 2000 skrev han i Expressen att polisen “diskriminerar ekonomiskt och socialt utsatta människor, invandrare och medborgare långt ner på samhällsskalan, främst i storstädernas förorter där sällan samhällets toppar bor eller sätter sin fot”.
- Jag begick ett karriärmässigt självmord, säger han. Mina kolleger mötte mig med hat eller isande tystnad, och cheferna försökte sätta munkavle på mig.
- Närpolisreformen har kapsejsat. Allt färre poliser jobbar i nära kontakt med folket, allt fler gömmer sig i sina bilar och i sina militariserade uniformer. Jag hoppas och tror att polisvåldet har minskat. Men många av de hårdingar jag jobbade med är ju chefer nu. De anger tonen för de nya polisaspiranterna.
Bara för man känner en polis och håller den personen varmt om hjärtat betyder inte d att d är en bra polis!! Finns många poliser som på fritiden är hur trevliga som helst men när uniformen sätts på aktiveras ett maktbehov ett behov att kontrollera andra ” visa vem som bestämer”. Visst så kanse det också vara men då på rätt sätt!! har träffat så många poliser som är så jäkla kaxiga, en polsitjej kallade mig en gång för ungjävel då jag svarade med att kalla henne kärringjävel vilket jag tycker ligger på samma nivå fick jag tillbringa natten i fyllecellen trots att jag inte druckit en droppe!! Polisens arbete är i dagens samhälle inte vad dom är till för….. Polisen är till för att tjäna samhället, hjälpa människor i nöd, inte sätta sig över andra som om dom vore några gudar!!!
Det polisen oftast gör är att hjälpa människor i nöd. Att döma ut hela kåren pga några rötägg fungerar inte. Utan polisen skulle många av oss inte ens vara vid liv idag. Och de riskerar sina egna varje dag.
Behöver de elchockspistoler ska de ha det, speciellt i ett samhälle som vårt där brotten ökar i både mängd och grovhet varje minut. För övrigt kan man slå ihjäl någon med en batong också. Eller bara med en knytnäve för den delen.
Den artikeln jag läste gjorde gällande att vederbörande varit på flygplatsen i tio timmar och det var efter att han började kasta stolar genom fönstren som man valde att skjuta honom med Tasern.
Jag undrar om du ens läste artikeln eller om du bara skriver av dig utan att ha läst?
Elpistoler dödar inte, inte hitills iafall.
Efter att killen var skjuten med elpistol lade sig fyra poliser ovanpå honom.
Sannolikt har han dött av kvävning, men det lär senare rättsläkarutlåtanden ge besked om.
Elpistolen är utan tvekan det skonsammaste effektivaste, minst skadliga och minst smärtsamma av alla mindre dödliga våldsmetoder. På de stora mässorna runt om i världen är det normalt mellan 1000-3000 friilliga som testar, ingen har dött hitills.
Nä vänta med att låta elpistolen klä skott för dödsfall tills mer fakta är kända.
Omvänt kan man däremot säga att avsaknaden av elpistolen skördar liv.
Daniel Murne (Lindesberg), Mikael Lindberg (Katrineholm) , Mattias Gustafsson (Falkenberg) hade sannolikt alla levt idag om polisen haft elpistol.
Håkan Spuhr
Vapenredaktör Jaktmarker & Fiskevatten, Frilansande vapenskribent, fd. marknadsansvarig för elpistolen TASER i Sverige
54 personer har hittils dödats av Polisens elpistoler här i USA. Säger en hel del.
Det stämmer nog INTE.
Amnesty USA rapporterar att över 150 personer har dött av elpistoler.
Men när olika universitet har gått in och penetrerat de olika dödsfallen så framstår det tydlgit att elpistolen inte var skuld till dem.
Bland annat var en misstänkt skjuten med fyra träffar från en .357 Magnum revolver i kroppen med expanderande ammunition och ändå tog man chansen att skylla på elpistolen.
Amnesty USA har grundat sina uppgifter på vad olika “coroner” har sagt.
EN coroner är inte en rättsläkare utan en administrativ person som helt kan sakna läkarkompetens.
Vid många av dessa dödsfall har det funnits mängder med kokain och många av dödsfallen har skett ett bra tag efter TASER användandet, upp till 14 dagar.
Dessa dödsfall är sk. In custody death, dvs dödsfall som skett när vederbörande varit anhållen.
Men de delstater som inte använder sig av TASER har lika många “in custody death” som de användande delstaterna har.
Även sverige har sådana dödsfall, likväl som många andra länder.
Sannolikt beror dödsfallen på Exilerat delirium, en tillfällig hjärnsjukdom som triggas av kokain, värme, stress, sömnlöshet.
I USA har man både mängder med kokain och värme, vilket leder till ganska många sådana fall.
Har man fått Exilerat Delirum och inte kommer till omedelbar läkarvård hos läkare som vet vad det är så dör man.
MVH Håkan Spuhr
Osmo Vallmo är väl ett praktexempel på en “in custody death” där poliser behandlat den misstänkte på samma sätt som de gör i den kanadensiska videon?
Jag måste ställa den uppenbara frågan; skulle mannen idag ha levt om han blivit skjuten med en vanlig pistol istället?
Nej antagligen inte. Men vad har det med saken att göra? Tesen jag försöker driva i inlägget är att elchockspistoler dödar. Inte att “dom dödar till skillnad från vanliga pistoler”. //Trotten
Se hur det gick med pepparsprejen, de utvärderingar som gjorts visar att den NATURLIGTVIS används när den inte skall användas.